Il était beau

Fan det är så kallt ute att det känns som vinter igen fast det är så grönt och vackert överallt. Jag sitter inomhus och bearbetar bilderna från karins födelsedagsfest. Efter att ha lagt ut de på ansiktsboken så kan jag konstatera att jag skulle ha behövt redigera de mer, allt blir så himla mörkt jämt. Undrar om det är fel på mig eller som alltid objektivet. Jag vet inte, eller så har jag sänkt blixten lite för mycket. Men det känns som att det är bättre med för lite blixt än för mycket. Jag vet inte.


Notera fläcken! Och jag som var så stolt över att jag klarade mig utan förstöra min sista vita skjortan innan kl blev fyra på morgonen, ölen tog slut och jag hittade vinresterna i ett hörn.

Sitter och lyssnar på den gamla klassikern D.A.N.C.E. med ni vet vilket band. Ja den håller på att bli en gammal klassiker, låter är fan snart över två år gammal. Och snart blir man så gammal att Tell No One About Tonight kommer att bli en sån där retrolåt som kommer att förknippas med det glada mitten av 00-talet då ekonomin sköt i taket, alla som var runt tjugo levde så dekadent liv som möjligt och det kändes som att det skulle förbli tills man är åtminstone femtio. Men nu är det finanskris, arbetslöshet och enda ställen där man överhuvudtaget har råd att shoppa loss är Stadsmissionen och Myrorna. Men det är fint, hoppas att vi lär oss någonting av finanskrisen. Fast egentligen skriver jag så här bara för att det skall verka som att jag har någon poäng med någonting men i själva verket och längtar tillbaks till överkonsumtion, arty festerna som spårade ur och lättjans dagar helt enkelt. Jag har verkligen åldersnojan nu. Fy fan! Jag kan i alla fall trösta mig med minnen från lördagens fest till Karins ära som var riktigt kul och bra!